- En livshistoria ... ...

Min historia, av Jenny Johansson
Hej
Jag har ansökt om permanent sjukersättning då jag har aspergers, add, adhd samt fibromyalgi, hyperreaktiva luftvägar och en svår depression.

Min kamp började tidigt. Jag har varit mobbad under hela min skoltid, gått igenom sexuella övergrepp (något som lätt händer folk med min diagnos iom att vi kan vara naiva), har självmedicinerat med alkohol (vanligt med adhd), blivit mordhotad efter senare mobbing i vuxna år, utstått en oerhört svår uppväxt och har levt ett mycket svårt liv med sak efter sak som hänt. Bara i höstas har jag blivit utsatt för ett överfall, min far har svår cancer av värsta slag och jag har vittnat i en polisutredning till en pedofilrättegång.
Men för att återgå till slutet av 90talet och början av 2000talet. Jag har då också haft problem med att behålla jobb för nånstans har jag inte klarat av att jobba utan av olika skäl tappat lusten för ja inte kan fortfölja och prestera, fått sparken, inte kunnat komma upp på morgnarna, haft svårt att koncentrera mig, ta ansvar och nåt har varit fel. Nåt har varit oerhört fel, men jag har inte vetat vad och självförtroendet har sjunkit mer och mer efter varje misslyckande. Jag gick i väggen 2000 då jag jobbade inom hemtjänst, ett urstressigt jobb som jag blev svårt deprimerad av. Sen efter det har inte jag jobbat utan det har varit först sjukpenning, sen sjukersättning två år i stöten, något som varit oerhört jobbigt.

Jag har fibromyalgi och fått kämpa till mig en smärtutredning som jag fick 2003. Då har jag haft ont i många år, besvären började tidigt redan i 20årsåldern. Jag blev inte trodd att jag hade ont iom min ringa ålder utan fick fick kämpa till mig remiss till smärtkliniken. De konstaterade fibromyalgi.

Sen skulle jag arbetsträna efter att jag flyttat till Södertälje och det var runt 2006 och hamnade på en mattkemtvätt. Med fibromyalgi. Jag hade problem med andningen också eftersom jag ofta hostade och var snuvig, ett mer tilltagande problem. Det har visat sig att det är hyperreaktiva luftvägar, något som är likvärdigt med astma. Det gick illa givetvis. Jag kunde inte fortsätta och fick komma iväg på en till rehabilitering, Framstegen. Jag mådde skitdåligt psykiskt och försökte ta självmord första gången och hamnade på psyket några dagar men fortföljde kursen sen och hade börjat misstänka att jag hade aspergers, en remiss jag också fick bråka till mig. Kursen fick mig att må dåligt för den var hela tiden så inriktad på arbete och man fick aldrig prata om sina problem, utan fokus skulle bara ligga på det "friska". Som om man blir frisk av att ignorera när man mår dåligt. De gjorde en utredning som jag aldrig fick godkänna trots löfte att man skulle få göra det. Senare när jag fick läsa utredningen så berodde mitt självmordsförsök "på ingenting", något som jag anser vara oerhört kränkande. Jag försökte ta livet av mig för jag var förkrossad över att inte få nån förtidspension utan tvingas iväg på ena grejen sjukare efter den andra.

Jag fick vänta ett och ett halvt år på min neuropsykutredning som blev klar 2007 och då konstaterade man aspergers, add och adhd. Då trodde jag att äntligen får jag bli pensionär, äntligen är mitt lidande över; det här kan dom ju inte ignorera, nu har jag ju slutgiltigt bevisat vad som är fel på mig. Jag hade helfel...

Man började prata om LSS, och daglig verksamhet, något jag var oerhört positiv till då. När det var muntligt avtalat ringde min dåvarande handläggare ett par dagar senare och sa att jag skulle arbetsträna på regulära arbetsmarknaden, exakt samma saker som sker nu med folk. "-Men vad händer med LSS, ni lovade ju det? frågade jag. -Nej, vi vill att du gör det här först. " Det märktes att hon fått order från "ovan" för tonen var helt annorlunda nu. Jag kan inte med ord beskriva hur förkrossad jag blev. Det var ett tidigare muntligt avtal som de bara svek. Det som resulterade i att jag hamnade på sjukhus igen med uppskurna armar, ärr som jag fortfarande får leva med resten av mitt liv pga deras svek. Ärren på mina armar är en ständig och daglig påminnelse om bland de värsta sveken jag blivit utsatt för under hela mitt liv. Jag glömmer aldrig det och kan heller inte förlåta det. Det självmordsförsöket (och även det innan) ligger helt på deras ansvar för det beslutet tog knäcken på mig och jag har fortfarande inte kommit över det. Givetvis så blev det ingenting av med LSS utan det blev "två år" till som tillfällig sjukersättning och då börjar man känna sig rätt så tröstlös. Ska det aldrig ta slut? Jag får ingen vård, får ansöka två år i stöten då jag blir totalt misstrodd och tas inte på allvar och jag blir sämre och sämre psykiskt.

Handläggaren som tog det senaste beslutet var otillgänglig och sjukskriven själv under den period som beslutet togs. Det var en totalt okorrekt bedömning som då gjordes och enbart efter "paragrafer" utan någon som helst individuell hänsyn till mig. De har skickat ut nu det senaste beslutet till en person som de vet om är suicidal och väldigt nära kanten utan någon som helst hänsyn till hur jag kan reagera på ett negativt besked.

De har dessutom bytt handläggare efter handläggare ända sen jag flyttade till Södertälje. De senaste fyra åren är jag uppe i en fem-sex stycken. Den nuvarande ska tydligen också bytas ut. Jag har aldrig fått träffa någon av dem ansikte mot ansikte.

Just att inte fått träffa någon av dem, utan besluten har tagits helt opersonligt och utan att de fått lära känna mig eller bli ordentligt införstådd med mina problem. Besluten har hafsats fram för att ingen har velat engagera sig i mig och de ser mig förmodligen som en besvärlig tjurig "simulant" som försöker smita undan arbete.

Jag har under flera månader försökte få ut min journal med underlägget av besluten och FK vägrade ge mig dem. Jag mailade, ringde under flera månaders tid och inget hände. De skickade hem mina egna mail, vilket var en spark i ansiktet på mig och inte alls det jag begärt. Antingen står det nåt i underlaget som de inte vill att jag ska läsa eller så är det enkla sanningen den att det finns inget att läsa. Det finns inget underlag skrivet och beslutet hafsades ihop av en mer eller mindre frånvarande och sjukskriven handläggare.

Det omöjliggjorde att jag kunde överklaga beslutet förra vändan, något som egentligen borde ha gjorts redan då. Mina protestmail ansåg de senare vara en "överklagan", vilket inte alls stämmer.

De har på så vis omöjliggjort ett ordentligt överklagande från mitt håll då jag velat ha med min läkares inlaga och iom jag inte vetat vad de baserat beslutet på och inte vet vad de är ute efter så har inte jag varit förmögen att ta vettiga beslut. Jag har lurats in att begära LSSåtgärder bara för att jag trott att det skulle skydda mig från arbetsträning. Nu misstänker jag att det är exakt samma sak eller att jag kommer tvingas in i den här rehabiliteringskedjan ungefär som det som hände 2007 då jag drevs till ett självmordsförsök.

Jag känner att jag inte fått tillräcklig information och att man gjort det så svårt för mig som möjligt med att kunna överklaga. Om LSSåtgärder och rehabiliteringskedjan är samma sak så har man lurat mig och det är kanske för sent att överklaga till Länsrätten iom detta.

Jag anser att Försäkringskassan har skadat mig för livet.

Just pga av deras felaktiga beslut, brister i omhändertagande om mig har de utsatt mig dels för ett oerhört psykiskt lidande och för varje år som går utan permanent förtidspension blir jag ytterligare kränkt. Jag har utvecklat flera stressjukdomar som fibromyalgi, hyperreaktiva luftvägar och har nu en svår depression pga att de förvägrat mig ordentlig hjälp och permanent förtidspension.

Jag har blivit ignorerad, lämnad vind för våg, utpressad, förnedrad, ifrågasatt på ett sätt som strider emot de mänskliga rättigheterna enligt regeringsformen att inte utsätta funktionshindrade för myndighetsförtryck.

Mina neuropsykiatriska funktionshinder har förvärrats och mina svårigheter med sociala kontakter är nu mycket svårare om att jag ska "tvingas samman" med andra främlingar. Jag har fått ett besked att "alla rehabiliteringsmöjligheter är inte utprövade ännu", men det står inget som helst hur de tänker och vad för slags rehabilitering det skulle röra sig om. Dessutom är formuleringen djupt kränkande då mina handikapp är medfödda och inte går att bota.

Ingen verkar veta nånting om vad som ska hända med mig och det enda jag vet är att jag utförsäkras i oktober 2010. Jag mår fruktansvärt dåligt för de utsätter mig för en fruktansvärd press och ångest som förvärrar mina handikapp och sjukdomstillstånd så mycket att jag nu är så gott som isolerad i min lägenhet. Jag klarar inte av att ta mig ut eller sköta om mitt dagliga liv. Jag sover inte, äter inte som jag ska, sköter inte min hygien och blir djupare och djupare deprimerad. Jag blir mer och mer ensam, klarar inte att träna och jag har inget socialt liv längre.

Jag behöver oerhört mycket hjälp och känner att tvingas jag arbetsträna i tre månader baserat på detta beslut så finns det överhängande risk att jag tar livet av mig. Jag riskerar att förlora min ekonomiska trygghet och är oerhört stressad över att inte veta hur det blir i framtiden. Det är omöjligt för mig att arbetsträna med den djupa oron och rädslan och jag kan inte det i vilket fall som helst heller. Alla handikapp och sjukdomstillstånd är var för sig allvarliga, mycket allvarliga, smärtsamma och svåra så alla tillsammans räknat så anser jag att det är omänskligt att inte bevilja mig permanent förtidspension.

Jag anser att dels är det brister i handläggning och information, att jag utsatts för en mångårig ignorans för ingen har velat hjälpa mig och man har inte lagt in några som helst habiliteringsåtgärder, något som kanske hade kunnat hjälpt mig om de kommit i tid, i kombination med att jag har fått felaktiga beslut, speciellt 2007 och nu senast runt 2009.

Jag vill berätta min historia för det är tyst om människor med neuropsykiatriska diagnoser i media och vi far oerhört illa, speciellt nu med de nya sjukreglerna. Det är omöjligt för oss att värja oss inför godtyckliga beslut från FKs håll iom att vi själva har svårt med myndighetskontakter, att strukturera upp våra liv och tala för oss.

Mvh Jenny Johansson



- Sök i bloggen